Svenskar Wikipedia

Det finns sammanlagt 18 konsonantfonem av vilka /r/ och särskilt /ɧ/ har ett stort antal varianter, oftast beroende på dialekt, men även på kön, ålder, social ställning och sociala sammanhang. Svenska har 17 eller 18 vokaler (kort /e/ och /ɛ/ sammanfaller i de flesta dialekter). Det svenska spel var under 1900-talet som ett gemensamt, standardiserat riksspråk blev tillgängligt för den stora majoriteten av svenskar.

I modern forskning anses etnicitet inte vara något som människor ärver eller bär med sig, utan etniciteten skapas och konstrueras i olika kontexter och situationer. Dessförinnan talade adeln en svenska uppblandad med utländska lånord som bönderna knappast förstod, och latinet hade haft en roll som det tryckta ordets språk. Sverige under äldre medeltiden bestod av flera löst sammanhängande områden, som under 1000-talet hade utvecklat gemensam militärorganisation (ledungen). Strax innan och under äldre medeltid var landskapen i Mälardalen och runt Vättern oftast enade under samma kung. Många svenska slangord har sitt ursprung i romani, efter andra världskriget i anglo-amerikansk populärkultur och narkotikaslang, och på senare år i förortssvenska, vilket har grund i storstädernas ungdomsspråk och olika invandrargruppers brytning och hemspråk. Det svenska språket har tagit upp många lånord, som ofta är tecken på hur kulturer som varit dominerande eller haft prestige har inverkat på svensk kultur under historiens gång.

I skriftspråket rådde däremot större likheter mellan dessa två dialekter, vilket bland annat innebar att diftongerna var sällsynta i fornsvensk skrift trots det talspråkliga stödet. På 1100-talet började även dialekterna som talades i nuvarande Sverige och Danmark att skilja sig från varandra och delas på 1200-talet i fornsvenska och forndanska dialekter. Även om språkförändringar aldrig är så abrupta som det antyds av terminologin, som inte bör tolkas alltför bokstavligt, så tillämpas här de mest erkända indelningarna som används av svenska språkforskare. Svensk språkhistoria är det vetenskapliga studiet av svensk språk- och texthistoria från folkvandringstid till nutid samt av olika teoretiska synsätt på språkförändring och text.

• Den svenska folkgruppen har beskrivits som skandinavisk med germanskt ursprung, som under historien nåtts av migrationsströmmar och språkligt och kulturellt inflytande från andra folk.
• Stridsyxekulturen tycks ha delvis sammansmält med den äldre gropkeramiska kulturen och gett upphov till den nordiska bronsålderskulturen som i sin tur anses ha varit upphovet till de germanska kulturerna.
• Svenskan är på längre håll även besläktad med språk som engelska, tyska och holländska, och ytterst med andra indoeuropeiska språk, en språkgrupp som många europeiska språk tillhör.
• Kombinationerna aa och oe skrevs ofta genom att den ena bokstaven skrevs ovanför den andra och utvecklades senare till bokstäverna å, ä och ö.
• De gamla böjningarna användes dock i viss utsträckning i högtidlig prosa ända fram till 1600-talet och i vissa genuina dialekter finns dessa fortfarande kvar.
• Det allmänna ska ha ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas.

Fornnordiska

Till skillnad från i engelskan och många andra europeiska språk används inte perfekt particip för att uttrycka nutid eller dåtid. Konjunktiv finns idag nästan enbart i fasta fraser och idiom, frånsett imperfekt konjunktiv av verbet vara, vore, som fortfarande kan anses som levande. Även om imperativformen i många fall har sammanfallit med grundformen har många verb fortfarande separata imperativböjningar. Till exempel finns en smärre men fullt urskiljbar skillnad mellan fraserna “hon har bil” och “hon har en bil” eller “han har katt” respektive “han har en katt”. Svenska substantiv kan tillhöra ett av två genus, neutrum eller utrum (äldre benämningar reale och realgenus), som också styr adjektivens böjning.

Dialekter

Det vanligaste uttalet är ɧ-liknande ljud med undantag för ʂ i Värmland och i Norrland och ʃ i finlandssvenskan. Det unika svenska fonemet /ɧ/ (sje-ljudet eller en tonlös palatal och velar frikativa) och dess påstått dubbla artikulationsställen är ett svårt och komplicerat ämne som fortfarande är något omstritt bland fonetiker. Svenskans ordmelodi, prosodi, är ett utmärkande drag som även tillhör de tydligaste skillnaderna mellan olika dialekter.

Den svenska folkgruppen har beskrivits som skandinavisk med germanskt ursprung, som under historien nåtts av migrationsströmmar och språkligt och kulturellt inflytande från andra folk. Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter. Den tyska bokstaven ü behandlas som en variant av y och återges ibland i utländska namn. Bokstaven à används för att beteckna enhetskostnad, och är ett lån från franskan. Som i både tyska och nederländska kan dessa ofta bli mycket långa och exemplen på fullt korrekta, men föga praktiska sammansättningar är många. Dessa blev senare transkriberade för att bättre återspegla det svenska uttalet, såsom “paraply” (fr. parapluie), “nivå” (fr. niveau) och “ateljé” (fr. atelier).

I stavelser som föregår en betonad stavelse är samtliga vokaler utom /u/ och /o/ differentierade. Obetonade stavelser kan endast vara korta och kort /e/ samt /ɛ/ sammanfaller därför. Satsbetoning kan också förstärkas av kontrastiv betoning och emfatisk betoning, vilket sker mer medvetet, men fortfarande i enlighet med att betona den för sammanhanget mest betydelsebärande delen av satsen. Dessa är dock lexikalt förutsägbara och har för det mesta att göra med om ordets rot har en eller två stavelser. De flesta dialekter skiljer också mellan två olika så kallade tonala ordaccenter.

De undvek därför tyska och danska lånord samt de tunga latinska konstruktionerna. Den var ett stort steg mot en mer konsekvent svensk stavning och etablerade till exempel användningen av vokalerna å, ä och ö samt användningen av ck istället för kk efter kort vokal (liksom den originella stavningen av och). De personer som främst låg bakom översättningen var Laurentius Andræ och bröderna Laurentius och Olaus Petri. Text och språk under olika perioder studeras med hänsyn till de språkliga nivåerna (fonologi, morfologi, lexikon och syntax) samt med hänsyn till genre och textens fysiska form i exempelvis handskrifter eller tryckta böcker.

Indoeuropeiska språk förmodas ha ett gemensamt ursprung i ett urspråk, urindoeuropeiska, som ska ha talats av urindoeuropéer. På senare tid har laktosintoleransen hos den svenska befolkningen vuxit kraftigt, vilket har förklarats med invandring från andra delar av världen där en överväldigande majoritet av befolkningen utvecklar laktosintolerans. Förekomsten av laktosintolerans hos tidigare generationer svenskar har ansetts uppgå till 1-5 procent av befolkningen. Autosomala DNA-tester kan därför ge intryck av betydligt närmare släktskap mellan boende i Sverige än vad som kan förväntas utifrån personernas närmaste släktskap enligt kyrkböckerna. Det finns ofta släktskap många vägar långt tillbaka i tiden mellan personer vars anfäder har funnits i många hundra år på samma orter. Befolkningen har långa perioder varit liten och anförlusterna många i vissa glesbefolkade och isolerade delar av Sverige så att avlägsna landsändar skiljer sig åt genetiskt i relativt hög grad.

De flesta av talarna behärskar även rikssvenska (eller högsvenska som i fallet med de finlandssvenska). Dessa dialekter kan vara näst intill obegripliga för de flesta svenskar och betraktas ibland som egna språk. Också i Argentina, särskilt kring byn Oberá som grundades av inflyttade svenskar, har det funnits svensktalande grupper av vilka uppskattningsvis ett hundratal svensktalande lever än idag. En betydande migration mellan de nordiska länderna finns, men på grund av likheterna i kultur och språk assimileras ofta dessa invandrare och utmärker sig inte som en egen etnisk minoritet, Finland undantaget.

I Frostvikens socken i Jämtland förekommer fortfarande det så kallade Lidmålet, ett trönderskt bygdemål. Enligt de flesta vedertagna kriterier för ömsesidig begriplighet kan de fastlandsskandinaviska språken betraktas som dialekter av samma språk. Denna utveckling har skett på grund av Islands och Färöarnas isolering från de övriga språken och även lågtyskans starka inverkan på danska, svenska och norska genom den tyska hansan under medeltiden.